Vi er? är det första projektet för Trondheim Jazzorkester under ledning av deras nya konstnärliga ledare: Heida Karine Johannesdottir Mobeck, som nyligen tog över positionen efter Ole Mårten Vågan. Trondheim Jazzorkester är knappast ett band som behöver introduceras här; det är på Norges Jazzscen praktiskt taget omöjligt att missa dem. Det finns självfallet då stor förväntan och nyfikenhet vad detta nästa steg ska vara för denna hyllade institution, men det är från första sekund väldigt tydligt att Vi er? är något helt annorlunda. 

Först och främst: Vi er? spelar inte på Dokkhusets scen, utan snarare mitt i rummet, publikens stolar omringar musikerna som fritt använder lokalens fullständiga utrymme, inklusive publikens område. Mikrofoner hänger från taket i kvistbekransade kablar, förstärkare står i en anläggning i mitten av scenens område bland krukor, blommor, kvistar, diverse objekt. Mobeck förklarar: Vi er? är ett grundlag för improviserad orkestrering, och projektet är ett arbete i process som ska utveckla sig med tiden, där hon själv inte är “bandledare” i traditionell bemärkelse, men snarare att hon är vägvisare för olika vägar som musikerna tillsammans kan gå på. Vi er? är faktiskt en förkortning av det fullständiga bandnamnet som från konsert till konsert, men kanske egentligen plats till plats, skiftar. I dag heter de Vi er 7. maj. Hon fortsätter: huvudtemat för projektet har genom processen blivit Fred, olika typer av fred; en personlig fred som kan delas. “Æ vil bare del koss isen smelte om vårn’, kordan kan det vær krig?” 

Konserten börjar med en dikt som handlar om just detta, om isen på våren, om freden. Från Selma Edwards Granly och Åsne Fossmark: vindljud, detta bemöts av fågelaktiga ljud från Mikkel Amundsens trumpet. Det är en lätt och luftig textur som snart övergår i durtoner. Denna text om isen övergår till att bli en slags koral bland inte bara vokalisterna, utan samtliga medlemmar i bandet sjunger. Trond Wiger, känd från Enok Monk (känd i sin tur från deras stickers på samtliga platta ytor i faktiskt hela byen) tar en mikrofon och halvsnackar-halvrappar en text. Hans Hulbækmo sätter igång ett groove som går på tvärs av bandets puls. Bø och Peder Stuberg sätter sig bakom publiken och skapar en egen musikalisk bubbla, objekten som placerats runt mitten av scenen flyttas runt, tas bort, läggs i kassar, andra tas fram, dansare Rannei Granne och Nina Wollny ormar sig runt hela utrymmet och blåsare smygmarcherar i publiken, Viktor Wilhelmsen spelar ett slags ostinato med en gitarrton som för tankarna till 80-talet postpunk á la The Chameleons. Mobeck sätter en blomma i Bøs bröstficka. 

Så här är konserten för det mesta. Flytande, improvisatoriskt, väldigt väldigt vacker. Stundom svängig och dansbar, andra gånger karg och öppen. När musiken är dansbar hänvisar den till allt från folkmusik och afrobeat till ren elektronisk dansmusik. Gemensamt i alla dessa genrer, när det upplevs live, är att musiken går i cirklar snarare än linjärt, och att känslan av rum är essentiell. Så är det även i denna konsert. Det fullständiga namnet Vi er 7. maj ger väldigt mycket mening med tanke på hur centralt utrymmet på dokkhuset blir för konsertupplevelsen. Självfallet i det att musikerna och dansarna rör sig fritt på golvutrymmet, men även att scenen centreras runt den ökända pelaren i mitten av Dokkhuset där publiken sitter, som så oftast precis skymmer sikten för det man är som mest intresserad av. Vad mer är inneboende i Dokkhuset? Tja, Heida går under ett mellansnack för att köpa en öl i baren. Samtidigt påbörjar bandet en ny etapp. Marianne Sangita och Hulbækmo startar ett nytt groove som avbryts när Heida alternerande håller upp en fjäder respektive en mystiskt kub, med de tillhörande ljud som dessa objekt representerar. “Æ tænkt æ sku gå barfot, eneste veien te havet, æ tænkt æ sku gå alein, helt uten å ha avgjort kor æ sku havne,” mässar 

Trond Wiger över ett varmt ljudlandskap, Sara Fjeldvær blir med på texten och inom kort sjunger en stor del av bandet med i denna möjligen(?) improviserade text, blåsare spelar improviserade harmonier i samma rytm, en slags kombinerad enhet av melodi, harmoni, rytm, och text, det är total sing-along-stämning, det tar aktivt emot att som publik inte sjunga med (inte för att det skulle vara ovälkommet av bandet, såklart). Sangita får en tussilago bakom örat. Några sekunder senare får även Wilhelmsen det. 

Ja, såhär skulle jag väl kunna fortsätta förklara hur konserten utvecklar sig, men det är måhända lite överflödigt. Det jag kanske vill säga är att även om konserten till Vi er? har detaljer som är särskilt konceptuella, har aspekter som är konst av typen “performance,” begår formalistiska övertramp med glädje, och kanske, om ni ursäktar min svenska, bara är lite flummig, är detta inte så värst annorlunda eller konstigt som det kanske verkar vid första anstöt. Live-komponering är ju en stapel i Norge; olika sätt att signalera musikaliska texturer likaså. Det finns också en öppenhet gentemot publiken trots musikens formlöshet och flyt. Ofta förklarar Heida väldigt ödmjukt processen bakom bandets arbete och vad dessa gester och objekt faktiskt betyder. Det blir alltså trots det “konstnärliga” i det hela aldrig pretentiöst i min mening. 

I grund och botten består Vi er? av ett gäng musiker och konstnärer som är fantastiska improvisatörer, som tillsammans skapar ett eget sound utav nästan ingenting, som Heida “dirigerar” i större eller mindre grad. Musiken är alltid levande, vacker, genuin, och med ett otroligt viktig budskap att förmedla. Till skillnad från andra projekt med Trondheim Jazzorkester får jag förnimmelsen om att Vi er? en ett faktiskt band, där alla musiker är aktiva deltagare. Att så många av dessa musiker är unga (nyexaminderade från Jazzlinja: Åsne Fossmark, Selma Edwards Granly, Mikkel Amundsen, Emil Bø. Dessa står för många av konsertens höjdpunkter i min mening) påvisar den framåttänkande andan i detta projekt, och att få följa orkesterns utveckling i framtiden kommer att vara en stor ynnest. Trondheim Jazzorkester är i goda händer. Till nästa konsert lovar Heida att hon ska “husk å kast mer blomster på folk.” 

(Not: all trøndersk stavning i texten har blivit dubbelkolla av en fullblod trønder.)